Fehmarn runt

Efter att ha cyklat in till Burg från hamnen och bunkrat det ena och det andra,gav vi oss iväg västerut. Vi hade tappat vår enda blå fender som dessutom var stor o fin i gunget när vi rundade Gedser. Eila surnade till ordentligt när hon inte klarade att ta upp den i båten igen trots många försök med båtshake. I hamnen fanns de att köpa för 44 euro, för dyrt tyckte vi som visste vad de kostade hemma i Sverige. På väg ut från Burg -vad såg vi – om inte en stor vit fender som låg i vår väg i vattnet. Någon annan hade förlorat den och nu skulle den bli vår. Och nu fick Eila upp den vid andra försöket. Vilken fångst – havet tar och havet ger.

Vi hade redan förra året konstaterat att bron till Femarn var på gränsen till vad vi kommer under med Archipelago. Seglingsfri höjd är 22 meter. Vi har en mast som är 18 meter och sitter cirka två meter upp från vattennivån. Till det får vi lägga drygt en meter för att klara antenn och vinddataanläggning. Vi ville ändå se om det kanske skulle gå – om det var lågvatten efter så lång tid med västliga vindar. Båda var vi nervösa och otåliga, hur skulle det gå? Vi bestämde oss för en lägsta nivå, mer än 22 meter skulle det vara. Men, turen stod oss inte bi, bropelaren visade att det istället var högvatten och 21,5 meter fri höjd. Det var bara att inse faktum, vi skulle få segla Femarn runt, en tripp på cirka åtta timmar, i stället för ett par timmar som det hade tagit och vi hade hunnit segla till Kiel under dagen. Lennart konstaterar att ”storleken har betydelse”.

Efter åskmuller, kraftig blåst i samband med regnskurar, motvind och lite förlorarkänsla, bestämde vi oss för att stanna och ankra öster om Heilingenhafen. Mörkret började redan lägga sig. Visa av tidigare ankringsäventyr lade vi ut extra mycket kätting. Tur var det, för klockan två på natten bröt ovädret ut. Regnet öste och överallt drog det och slet i båten i den starka vinden. Vi satt ankarvakt, kollade att vi inte flyttade oss till sju på morgonen. Då bestämde vi oss för att lita på förtöjningen och sova. Eila var åter lite eftersur och kallade det vi gjort vid bron för ”bronoja”, men det var ändå det klokaste vi kunde göra. Det hade inte varit kul att som i Lasse Åbergs film ”S.O.S” bli fast under bron

Segling med förhinder

Äntligen har vi hittat sätt att skicka mail till vår blogg. Varken Ystad marina eller skillinge marina i Skåne har bistått med Wifi, men mail från Eilas mobil läser saken f n.
Vi har via sjöassistans och tackel o tåg i ystad fått kontakt med Johnnys elektriska. Han kom farande en timmes väg i tron att vi hade kontaktproblem med bogpropellern. Det var värre än så. Kablar behövde dras från för till akter, nya batterier inhandlas och omvandlare från tolv till tjugofyra volt skaffades. Det gick inte att lösa på en gång, han dök upp elva första kvällen och ville vi skulle komma närmare hans jobb. Därför seglade vi i medvind tillbaka österut fyra timmar för att komma till Skillinge. Ombord hade vi nu även Doriz o Ingvar som tänkt stärka upp oss genom Kielkanalen. Istället fick de följa med oss tillbaka en bit och hjälpa till med allt möjligt, även moraliskt stöd. Vi hann med lite kultur i form av besök på Glimmingehus och en tur med bornholmsklippern Klara Marie, äta födelsedagmiddag på ett överraskande ställe med jättegod mat i hamnen i skillinge samt en rökta räkor o laxavskedsmiddag på Archipelago. Johnny gjorde sitt jobb klart, våra vänner åkte hem o vi väntar på bättre vindar ett tag, vindprognosen ser inte så kul ut, men sånt är livet o segling.

Seglar söderut

Vi seglar en lång bit från Oskarshamn, via en tankning i Kalmar, till Ystad. I Kalmar fick vi två trevliga överraskningar: Janne som varit reporter på radio Sörmland och hans fru mötte oss med förning, lantchips. Vi får en pratstund vid tankningen och får nästa positiva vetskap, archipelagos motor har dragit nästan hälften så mycket diesel som vi trott.
Lennart började genast när vi kommit till Ystad att söka hjälp med att lösa strömförsörjningen till bogpropellern. Eva o Staffan kom från Helsingborg för att vi skulle ses innan vi åker längre bort från dem. Vi hade nöjet att även få träffa den förnäma Doris, en engelsk tik med både pudel och labrador i sig. Stadsbesök med införskaffande av resterande skeppsapotek, bankbesök för bankID som Eva tipsade om, och glass i Sjöbo blev dagens aktiviteter. Sedan väntade vi in vänner som skulle lämna sin bil i Ystad och följa med oss en bit västerut, Doriz o Ingvar, som har erfarenhet av bl a Kielkanalen från en segling till Medelhavet. Sen var natten kommen.

Blåsigt o kallt

Det är torsdagkväll i Oskarshamn, ute regnar det o blåser ev västlig vind som väntas bli hårdare. Det är skönt att sitta i värmen i båten, ha ätit och fikat och pratat med ett par av barnen. Lisa har kommit in på ett av sina val till högskolan i höst och är reserv på ett par andra. Mathias hjälper oss koppla mobilen till iPad så vi kan skriva.

Vi har tränat de senaste kvällarna på att lägga ut ankarkätting så det håller hela natten. Igår gick inte så bra, vi hörde tutande efter en timme i en vik och såg oss flyta förbi en annan båt som trodde vi lagt oss tio meter ifrån dem. När de fick klart för sig att vi drev förbi dem sa de att det behövs mycket ankarlina när det blåser så mycket. Ja, det visste vi, men tydligen inte HUR mycket. Eller så berodde oflytet på att ankaret fastnat i en gammal madrassbotten so följde med upp.

Det ser ut som lite bättre väder o nordvästliga vindar imorgon o lördag. Hoppas på det och att vi kommer en bit igen. I Kalmar har vi tänkt bunkra lite, färsmaten räcker även imorgon, men sen blir det burk. Ystad vill vi också till. Vi höres, ha det gott alla som läser detta!

 

Radiokommunikation

Inte det enklaste att få ordning på vår kortvågsradio. Vår lärare från kursen i Norrköping i våras har lovat hjälpa till om vi kommer förbi, vilket vi gjorde, i arkösund. Dit kom Janne Hult och en vän och kollega till honom inom amatörradioområdet. De installerade vår radio och fixade allt, så nu kan vi ha kontakt med Janne varhelst vi befinner oss, han pratar med personer på olika platser i världen klockan tio svensk tid, f m. Fantastiskt. Tack Janne o hälsa din kompis.
Elektrikern som tittade på bogpropellern kunde inte åtgärda felet med strömtillförseln, men gav oss viktig input. Hälsa o tacka honom med, Janne!

Första dagen i resten av våra liv

En underbar och varm morgon att vakna till, vi går med motor genom Strängnäsbron utan att knappt behöva vänta på broöppningen, vilket flyt! Efter bron blir vi uppvaktade av en för oss obekant segelbåt. de passerar oss och hissar flaggspel i masten och tutar och ropar lycka till. När vi hinner ikapp dem i väntan på stallarholmsbron visar det sig att det är någon som brukar delta i ”gubbrace” i TSS. de har hört om våra planer. Kul o oväntat.

För att kolla dieselmätaren som visar fullt tankar vi i Stallarholmen, på första bästa ställe. 116 liter, hmm, ingen mätare att lita på, alltså. vi får hålla reda på timmar o kolla förbrukning nästa gång vi tankar.

Till Södertälje har vi gått fyra timmar. Vi tas emot av Blue Tangos besättning, Doris o Ingvar, som ska komma till Kiel och segla med oss ett tag i Nordsjön med dess tidvatten och Engelska kanalen med dess båttrafik. vid förtöjningen går träpontonen som Lennart går ut på sönder, yttersta brädan går av. Lennart tar tag i vår båts mantåg, snörena längs kanten, som också brister. Första ofrivilliga doppet är ett faktum. många händer och en stege kommer till undsättning. Lennart får ont både i rygg och bröstkorg men bedömer det som muskelskador. Trist men vi får som Ingvar säger vara glada att mantåget brast nu och inte på öppet vatten när man måste kunna lita på det, ha något att hålla i.

Vi upptäcker mer vi glömt, i värmeböljan har vi lämnat seglarställ hemma. Vi hyr en bil och åker hem igen en sväng. Säger ordentligt hejdå till dotter Lisa, huset och katterna, tar med oss Mathias, äldste sonen till Lennart och far igen. Även Williams, Mathias kompis, kommer med från Södertälje. Vi vinkar till Blue Tango att vi ses snart igen, och åker söderut. Eilas vänner Annika och Ulla som jobbat inom Eskilstuna kommun har hus utefter vägen. Vi tutar på dem och får en liten pratstund innan vi går vidare.

Vid Oaxen får vi vind som bär och riggen, som Ingvar hjälpte oss med i Södertälje när Lennart hade ont, är satt. Det går fint. 6,8 knop som bäst i kryssbog. Vi ankrar i norrviken på Fifång efter härlig segling som även är njutbar för Williams som inte seglat förr, även lutningen är OK, säger han. Mathias o Lennart jobbar med vår radiokommunikation. Janne H i norrköping som var vår lärare ska guida vidare imorgon. Nu ska vi sova gott.

Nu  har vi förresten tre hytter och ett förråd, från början var det tre förråd och en hytt, en framgång inte att förakta.

 

Nu är vi på väg.

Nu har den börjat, resan, den långa. Med önskat men okänt mål, med avsatt men oviss tid.Klockan 20.03 onsdagen den 1 juli 2015 släppte vi taget och kastade loss. Från mastkranen vid Torshälla segelsällskapets brygga i ån. Vi var inte ensamma, familjen, många släktingar, gamla och nya vänner hade kommit för att säga hejdå, kramas och vinka. Doris sjöng "vem kan segla förutan vind" och Lennart fällde en tår.
Förberedelsearbetet pågick in i det sista, segel stuvades och gummibåten pumpades upp och lyftes i minuter före avfärd. Någon skrek- "tre minuter kvar" – och kapten Lennart beordrade barnbarn av båten och besättningen på. På minuten lämnade vi bryggan med alla vinkande stora och små, gamla och unga.
Det känns overkligt och långt ifrån en vanlig semestersegling.
Vi lämnade bryggan men hade också lämnat väsentliga saker hemma, som pass och mediciner och kläder. Goda vänner räddade oss genom att hämta oss med bil i Sundbyholm och köra hem för att skaffa det sista. Därifrån avgick vi och kastade ankar efter en timmes motorgång. I en liten vik fick vi några timmars sömn, välbehövligt.